Är det rätt av Akutgruppen att ta in helt förvildade katter?
av att hamna i en helt ny miljö? Är det inte bättre att katten får stanna där den
är van att vara - och där den slipper vara rädd för människor?
Detta är berättelsen om katten Hilding-Vilding.
En dag ringde en kvinna på akutmobilen. Hon hade vintern 06 hittat en liten snötäckt katt på sin trapp utanför huset. Katten som hon döpte till Hilding-Vilding var frusen och mager.
Sedan den dagen hade kvinnan matat Hilding varje dag, och försökt få honom att få lite hull inför vintrarna med hjälp av grädde och annan fet mat. Hilding är förmodligen född utomhus, kanske är han en av ungarna i en kull från en övergiven tamkatt, eller en i flera generationer hemlösa och förvildade katter. Kanske var han en av alla kattungar som folk tröttnar på efter ett tag.
Mellan kvinnan och Hilding växte sakta ett förtroende fram, och tillslut fick kvinnan sitta jämte honom på trappen då maten ställdes fram. Däremot fick hon inte röra honom. Kvinnan berättade även att hon och grannarna trott att fåglar eller andra djur varit på soptunnorna i området, men förstod snart att det förmodligen varit Hildings desperata jakt på mat som resulterat i utrivna sopor.
När kvinnan ringde var hon väldigt orolig för Hilding, och berättade att de planerat att flytta och inte kunde ta med honom eftersom hennes egna katter och Hilding inte gick ihop. Vem skulle ta hand om Hilding? Skulle de inte kunna flytta nu?
Hildings historia berörde mig djupt och tanken på att han än en gång kanske skulle bli lämnad och övergiven kändes inte rolig. Kvinnan fick därför låna en fälla av Akutgruppen och skulle ringa mig när Hilding var infångad. Hilding satt snart där och fick åka med till veterinären. Hilding var trots sin undervikt en väldigt stor och en katt med mycket attityd, vilket fick mig att tycka det var ganska läskigt att hantera honom. Oj vilka fräsningar! Kommer han någonsin bli tam?
Hos veterinären sövdes han. Han var snuvig och tovig och full med fästingar. Vi fick raka bort de värsta tovorna vilket resulterade i att Hilding såg ut som om han hamnat under en gräsklippare.
I jakten på de cirka 30 fästingarna vi hittade i pälsen såg vi att huden överallt var ärrad och sårig, Hilding hade förmodligen varit en riktig slagskämpe och kämpat hårt med både matjakt och i arbetet med att vakta sitt revir. Hilding kastrerades, fick vaccination och antibiotika mot sin förkylning. Vi kunde inte öronmärka honom eftersom hans öron var täckta av ärrvävnad, så det blev chipmärkning istället. Hilding vägde 5 kg vid infångandet och var då mager. 1-2 kg till skulle behövas för att Hilding skulle vara normalviktig. Vår Hilding är en riktig bjässe!
Hilding fick efter några månader utan större framsteg flytta till två andra volontärer i gruppen med mer tid för socialiseringsarbetet. Där skulle även Hilding kunna röra sig på en större yta och bli tvungen att träffa på oss läskiga tvåbeningar lite oftare.
Hildings nya hem märkte att Hilding var väldigt svag för skinka och började med det som belöning locka ut Hilding allt oftare.
När man ser de här bilderna känns det svårt att vara motståndare till att ta in och socialisera skygga katter.
Man får nästan en tår i ögat när man hör om Hilding. Jag är akuthem till muffin, en kolsvart hona som också var mycket rädd för människor och satt under soffan och vid närmanden från oss fräste hon. Ett år har gått och nu sitter hon gärna i fönstret och ligger till och med på min säng. De andra katterna får vara nära henne och jag får klappa henne, dock är det fortfarande lite läskigt.
Men huvudsaken är ju inte om hon blir klappad eller inte utan huvudsaken är ju att hon mår bra och jag tror att hon gör det:-)
Vad fint med Hilding! I mitt hem finns numera 6 katter. Varav 3 är fd vildkatter. Skygga från början men med envishet och tålamod och vilja och mycket tid är de nu tama innekatter. De är keliga och tacksamma för de vet hur hårt livet kan vara i det "fria". Jag tycker att det är rätt att ta in förvildade katter och ge dem en chans till ett tryggt och harmoniskt liv.
Det sporrar att höra om Hilding! Har själv en liten fd vildkatt som heter Leona i fem månader. Från att hon åt under sängen har hon sin egen plats bredvid mina katter. Hon kommer och hälsar med dom andra katterna när jag komme hem. Hon är kär i Torsten och ligger och gosar med honom längst upp i klösträdet. Hon luktar på min hand men jag får inte ta i henne än. Men hon går framåt och det skall nog inte ta allt för lång tid till jag får stryka på henne. I fredags var hon till och med framme när jag hade en vän på besök.
Min sambo och jag, har sedan ca 1,5år en skyggis boende hos oss, Zotis, en otroligt vacker smokefärgad hona, henne får vi inte röra, hennes säkerhetsradie till oss är ca 50 cm, kommer vi närmare än så lägger hon benen på ryggen och springer åt andra hållet. Zotis fungerar bra med våra andra katter, allt annat fungerar bra, förutom det där med närkontakt med människor. Vi leker med henne med en laserpekare vilket hon tycker väldigt mycket om, vi sitter och pratar med henne, då myser hon med ögonen, ibland pratar Zotis tillbaka. Vi har katt mysdagar, då katterna avnjuter godsaker såsom skalade räkor mm då är hon med, men tar inte godsaken ur handen med munnen utan använder tassen, för att puffa godsaken ur handen sen tar hon den från golvet istället. Zotis gör små, små framsteg och ibland märker vi, hur hon verkligen vill vara till lags och hur hon skulle vilja tillåta sig själv att mysa med oss som våra andra katter. Men jag tror och hoppas att det kommer en dag då Zotis ligger bredvid och spinner, samtidigt som jag klappar henne. Vi fortsätter med vårt arbete med Zotis och ger aldrig upp.
För tre månader sedan fick vi hem vår lilla vilding Boris. Han hade i princip inte haft någon kontakt med människor tidigare och transporten hit var väldigt omvälvande för honom. Han spenderade sin första vecka under sängen. Vi ställde in mat och vatten till honom och så hade han även en låda med sand bredvid sängen. Han började vandra runt på nätterna efter ca 4-5 dagar. Då vi hade gått och lagt oss. Vi kunde höra hur han knaprade torrfoder bredvid sängen. Efter ytterligare en vecka började han vandra runt i sovrummet, men så fort vi visade oss smet han in under sängen igen. Efter ett tag började han inse att det inte var så farligt om vi var i närheten. Sen har vi en katt vid namn Nova som är så nära Hakuna Matata man kan komma och hon hjälpte till att visa att vi inte var farliga. Han har gjort små steg hela tiden. En dag hittade vi honom på matbordet, där vi har katternas mat, mumsandes på torrfoder. Sen började vi kunna närma oss. Han sprang inte så fort han såg oss och nu började han visa nyfikenhet gentemot oss. Vi började lugnt och stilla hålla fram händerna tills han en dag strök sig mot dem. Nu tre månader efter hans ankomst vandrar han runt i hela lägenheten. Han valsar mellan våra fötter och kuttrar när han pratar. Vi har fått oss en riktig kelgris. Han ligger gärna i knät och om vi slutar kela med honom sätter han bara klorna i fötterna och säger åt oss att fortsätta ;). Världens underbaraste katt. Vi jobbar med honom dagligen och han fortsätter göra framsteg. Han får lätt panik när vi lyfter honom så det kommer vi få bearbeta ett tag. Vi är glada så länge han håller sig frisk och vi slipper ta honom till veterinären för det kommer bli mindre kul att behöva sätta honom i en bur igen och hanteras av främmande människor. Men allt kommer i sinom tid. Vi har förhoppningsvis en 15 år på oss att få honom till en lugn och harmonisk katt. Vi har redan kommit en bra bit :). Alla katter går att hjälpa bara man har tid, tålamod, kärlek och förståelse!
