VECKANS KATT - SIRI



Veckans katt är sötaste Siri! Hon är drygt 1.5 år och en väldigt social tjej, ja hon ÄLSKAR faktiskt människor! Hon är mycket väluppfostrad och svarar gärna på tilltal med små kurrljud. Siris förkärlek till människor sträcker sig dock inte till andra katter och hon vill därför ha ett hem utan katter men med människor att gosa massor med.

Lär mer om Siri här: http://www.akutgruppen.com/index.php?menuitem=530&id=1176 och kontakta oss på adoption@akutgruppen.com eller 070 402 76 12 om du vill ge denna goskisse ett hem!

VECKANS KATT - ANUBIS



Möt Anubis! Hon är en lite blyg kisse på snart 5 år som söker ett hem utan andra katter. Om du längtar efter en lugn, "enkel" katt och kan tänka dig att jobba lite för att vinna hennes förtroende så är Anubis katten för dig!

Maila din intresseanmälan till oss på adoption@akutgruppen.com eller ring 070 402 76 12!
Läs mer om Anubis här: http://www.akutgruppen.com/index.php?menuitem=530&id=558 

VECKANS KATT - GUMMAN



Du som väljer att adoptera Gumman kommer att få en otroligt tillgiven liten katt som hälsar dig välkommen hem med jamningar och strykningar. Gumman fungerar bra både med andra katter och hundar, och hon är van vid att ha både äldre och yngre barn omkring sig. Om du vill ge Gumman ett eget hem, kontakta oss på adoptera@akutgruppen.com eller 070 402 76 12. Läs gärna mer om henne, tex hennes dagbok, här: http://www.akutgruppen.com/index.php?menuitem=530&id=1149

VECKANS KATT - MITZI


Mitzi är en dam i sin bästa ålder, cirka 7 år. Hon är lite blyg men gillar klappar och kel. Mitzi blir lätt mobbad av andra katter och söker ett hem tillsammans med en mycket snäll kattkompis, kanske en trevlig kattpojke? Kontakta oss på adoption@akutgruppen.com eller 070 402 76 12 om du vill ge Mitzi ett hem. Vi söker också akuthem till henne. Vill du?

Kattgäng i stället för kattkoloni

Egentligen vill man ju att alla katter skulle få bo i ett ombonat hem och få komma in och adoptera ett människohem. Det är ju det allra bästa, men det är inte alltid det finns resurser till detta, i form av villiga människor som erbjuder sitt hem. Det är också svårt, för att inte säga omöjligt, för oss som jobbar med hemlösa katter att ta in alla katter vi stöter på.
I dessa lägen försöker vi komma på konstruktiva lösningar som blir så bra som möjligt för katterna och alla andra inblandade. Denna lilla berättelse om några katter i ett radhusområde norr om Stockholm är ett exempel på hur man kan lösa det.

Helena kontaktade oss för att hon inte visste hur hon skulle kunna lösa situationen med tre katter i sin radhusträdgård. Det hela riskerade att urarta till en koloni med okontrollerad tillväxt.

Hon kunde inte ha fler katter inne, och orkade snart inte plåga sin omgivning med att tigga om att de skulle ta emot fler kattungar.
Det hela började för några år sedan då hennes pappa, en äldre man, i all välmening  började mata några katter som dök upp i den lilla trädgården bakom radhuset. Han flyttade senare till ett äldreboende i närheten, och hans dotter övertog huset, och ärvde därmed också den lilla kolonin med katter.
I flera år fick hon sedan anstränga sig själv till det yttersta för att försöka skaffa nya hem till de ungar som producerades i gruppen, och visste till slut inte hur hon skulle bära sig åt. Till slut kontaktades Akutgruppen, och tillsammans gjorde vi upp en plan för att lösa problemet lite mer långsiktigt.
Vi skulle fånga in de kvarvarande tre katterna, se till att de blev kastrerade och vaccinerade och därefter ordna för dem så de kunde stanna kvar i trädgården under ordnade former, utan att de blir fler.


Eftersom katterna inte var jätteskygga, så förberedde vi några öppna trådburar med snören för att kunna stänga dörrarna på avstånd. Burarna sattes sen ut i trädgården och vi satte oss att vakta dem.

Katterna var lite hungriga efter att inte ha fått så mycket mat de senaste dagarna, så infångandet av de första två gick relativt snabbt, men den sista ville inte riktigt gå in i buren.
Vi förberedde därför en kattfälla för att ställas i anslutning till trappan in till huset för att fånga in den sista katten, och räknade med att detta kunde ta någon dag av tålmodig väntan. Under tiden transporterades de två katterna hem till en av volontärerna i avvaktan på kastrering, som skulle ske dagen efter.
Det var mycket tydligt att de inte var vana att vara inomhus så snart de släpptes ut i köket - de möblerade om fullständigt, och välte allt som var löst.
Morgonen efter blev ännu värre, och köket liknade en krigszon när de äntligen förpassats tillbaka in i burarna för transport till veterinären. De lämnades in hos Väsby Veterinärklinik på morgonen och skulle hämtas igen på eftermiddagen.
Vi lämnade in Kajsa och Mormor, men när vi skulle hämta dem igen visade det sig att Mormor snarare var en morfar - det hade varit omöjligt för oss att avgöra kön på dem, eftersom de varit så vilda.

Nu behövde vi ju ha någonstans där katterna kunde vila upp sig efer kastreringen, och vi hade ett akuthem som anmält sig frivilligt, men eftersom katterna var så vilda, så försökte vi komma på en annan lösning. Det visade sig att det i källaren på radhuset fanns ett litet förråd på ca 3x1,5 meter, och med gemensamma krafter tömde vi detta och inredde för katterna. En lagerhylla i trä fick stå kvar, och på hyllorna las filtar som katterna kunde ligga på. Kattlåda ställdes upp, liksom skålar med vatten och mat. Vi ställde även in transportburar utan dörrar, som de kunde gömma sig i.

Mormor fick senare heta Isak, och blev under konvalecenstiden allt tamare, och lät sig till slut klappas utan att fräsa och morra.
Efter ett par dagar gick den sista katten, Lisa, i fällan, och togs till Din Veterinär i Märsta för kastrering. Därefter fick de tre vila upp tillsammans i det iordningställda förrådet.

När det gått en vecka efter att Lisa kastrerats släpptes de ut i trädgården igen. Lisa och Kajsa höll sig i närheten, men Isak försvann samma dag. Vi trodde att han skulle försvinna bort, men efter ett par dagar dök han upp igen för att äta.
Nu återstår att skapa ett varmt vinterhus av frigolit där katterna kan dra sig tillbaka när det är kallt. De verkar ha det fint, och kommer till altandörren varje dag för att matfria, och Helena ser fram emot att ha sina kompisar i frihet ute i trädgården utan att behöva bekymra sig om att det ska bli fler och fler.

RSS 2.0