Akutgruppen

Den som ringde var fastighetsförvaltare i ett äldreboende utanför Stockholm, och hon lät bekymrad. I källaren fanns en katt som hade blivit mamma, och den verkade behöva hjälp. Förvaltaren tyckte inte att hon ville kontakta kommunen, polisen eller andra myndigheter, med risken att katterna skulle avlivas. Jag bestämde tid med henne på lördagen, så hon skulle komma dit på sin lediga dag och visa mig var katterna fanns, hjälpa till att plocka in dem, eller på annat sätt underlätta för oss. Vi skapade ett upprop på vår facebooksida där vi sökte akuthem och hade redan klart med en person som skulle kunna ta emot dem så snart vi fick in dem. Förvaltaren mötte upp i entrén med sina två söner i 9-11årsåldern, och berättade lite om situationen. Katten hade upptäckts av några boende som hade börjat mata den i en del av källaren där det fanns ett antal tomma källarförråd av traditionell typ, med galler emellan. I ena änden av denna krökta korridor fanns ett galler med hål för ventilations och avloppsrör, in till ett angränsande förråd med kontorsmöbler och annan bråte. Katten hade troligen hoppat in genom ett öppet källarfönster utan galler, beläget under en av balkongerna. Sedan hade den tagit sig in i kontorsförrådet och där fött ett antal ungar. Planen var nu att ta sig in, utan att skrämma mamman så att den övergav sina ungar, men redan nu fick jag en varningssignal. Kvällen innan hade en av matarna sett att mamman flyttat en av ungarna ut ur förrådet och lagt i korridoren där de matade. De hade då tagit upp ungen, lagt den i en liten korg och satt in den till de övriga ungarna. De hade konstaterat att det var fyra ungar, förmodligen bara ett par dagar gamla. Nu var det viktigt att se hur det såg ut i källaren, utan att skrämma bort kattmamman om hon var kvar. En av pojkarna posterades vid fönstret för att bevaka, medan vi andra gick in. Ingen kattmamma syntes till, men hon hade ätit upp maten som ställts ut dagen innan. I kontorsförrådet hittade vi ungarna. Ungen som mamman försökt flytta dagen innan var död, och hade förmodligen dött dagen innan, då den redan var kall och stel. Bara en halvmeter ifrån de övriga ungarna hittade vi ytterligare en unge, som verkade ha dött nyligen. Den var fortfarande varm. Kvar fanns alltså två levande ungar. Det var tydligt att de var bara någon dag gamla - den ena hade fortfarande en bit av navelsträngen kvar.

De två grabbarna var väldigt sorgsna och bekymrade över att två ungar hade dött, och jag fick lova att vi skulle ta väl hand om de två som var kvar. Vi lovade också att de skulle få ge namn åt dem och bli deras gudfäder, och att vi skulle tala om för dem vad som händer med dem. Med det tog vi adjö, och väntan på mamman vidtog.

Kattungar som är så små som dessa klarar sig inte så många timmar utan mat och värme - de behöver dia ungefär varannan timme, och behöver dessutom mammas kroppsvärme eftersom de inte är så bra på att själva reglera sin temperatur. Jag satt ute på en uteplats med god uppsikt över källarfönstret. Efter tre timmars förgäves väntan beslutade vi att ta in ungarna, för att återvända senare och försöka få tag i mamman då. Jag tog de två ungarna, som verkade vara i förhållandevis god kondition, och stoppade dem innanfår min jacka, för att ge dem lite av min kropssvärme, medan jag begravde de två döda ungarna i en rabatt i närheten. Jag ställde också ut mat till mamman om hon skulle komma tillbaka. Det var viktigt att ge ungarna mat, så färden styrdes nu till Akutgruppens volontär Sonya, som hade både småttingar och mjölkersättning hemma. Nu vidtog jakten på en tillfällig amma till ungarna, så under färden ringdes en del samtal, och flera av volontärerna sttes in i jakten på en lösning för de två små liven. På facebook hittade vi en katt som hade ungar som var lika gamla, och matte Pernilla var villig att ta emot de två. Den första matningen med flaska gick bra, och nu anslöt Isabelle för att köra ungarna och mig till Västerhaninge, där amman fanns. Väl där la vi ungarna mellan oss på sängen och mamma Fläckis, som hade ungar som såg ut nästan exakt som våra, kom genast fram, nosade, och började tvätta dem. När hon lade sig i sin bolåda i garderoben, så la vi dit ungarna som genast fick komma till och dia.

Kvällen efter var jag där igen, nu med en fälla. Mamman hade inte varit och ätit av maten som lagts ut, så det var nog bra att vi hade tagit in ungarna. Efter bara en kort stund small det till i fällan, och hon hade gått i. Det var en, som det såg ut, mycket ung mamma - troligtvis en årsunge. Förskräckt tittade jag på den lilla katten. Det såg ut som om hon hade skadat sig, och hade slagit nosen blodig i sina försök att komma ut ur fällan. När jag lyste med ficklampan blev jag lättad - det var bara en mörk teckning i pälsen som gav en synvilla.

Den söta lilla mamman kördes nu i ilfart till akuthemmet, där hon redan hade iordninggjord plats. Sedan hämtade jag hennes ungar hos amman. Det var med spänd förväntan vi la ungarna hoss mamma katt. Skulle hon ta till sig sina ungar fter mer än ett dygn? Till vår stora lättnad började hon efter ganska kort tid slicka lite på ungarna, och la sig på sidan för att låta ungarna dia.

Den lilla vackra grå skönheten fick namnet Lotus, och visade sig vara en alldeles utmärkt kattmamma som tagit hand om sina ungar på tt mycket bra sätt. Hon har fått hjälp av akuthemmets egna katter att uppfostra sina ungar till att bli nyfikna, modiga och kelna kattungar, som nu väntar på att få egna hem, så snart de är stora nog.

Plötsligt satt han där och grät helt övergivet på skolgården. Grät som bara ett barn kan göra när det saknar sin mamma. Den bebislena, svarta pälsen var täckt av damm och spindelväv och han var vilsen, frusen, hungrig och törstig. Var mamma höll hus var det ingen som visste. Så här års händer detta hela tiden, och de frivilligorganisationer som arbetar med katter drunknar i samtal från människor som hittat övergivna kattungar. Vad beror det på och vad händer med ungarna?

Vi människor har en förmåga att tänka i många led och lära oss om orsaker och planering, men en katt litar på sina instinkter. Vi människor planerar oftast om vi ska ha barn, men katten är helt utlämad åt sina drifter. I det vilda, utan människors tillsyn, innebär det att det föds okontrollerade mängder med kattungar. Eftersom dessa katter inte har någon tillsyn härjar alla sorters sjukdomar, en del luftburna, en del sexuellt överförda.

När ansvarsfulla människor övervakar kattens liv används t.ex. inte en katt med klamydia att avla på, medan kattens drifter inte kan undvika detta, och smittan överförs till ungarna. Om en unge smittas av någon sjukdom följer katten sin instinkt, och den säger att hon måste göra sig av med den sjuka ungen och koncentrera sina krafter på de friska ungarna.

Mamman kan också helt enkelt bli störd i sina plikter eller råka ut för en olycka. Det är mycket troligt att det var just något av detta som hänt nu, och han satt och grät högt för att mamma skulle hämta honom och ge honom värme och mat. Han hittades av vänliga människor som skaffade mjölkersättning åt honom, men insåg att de nog inte skulle klara av att flaska upp honom av olika skäl. De kontaktade där för olika katthem, för att höra om möjligheterna att ta in honom.

I Akutgruppen hade vi just tagit in en mycket ung kattmamma som fött fyra ungar, varav två hade dött av samma orsaker - hon hade förmodligen blivit störd, så nu hade hon bara två. De var dessutom lika gamla som denne lille krabat, omkring tre veckor, så det fanns förutsättningar för att hon skulle kunna fungera som fostermamma. När vi väl var framme hos Lotus så visade det sig vara värre ställt med lille Nisse än vi först trott.

Ögonen kunde han nästan inte få upp - de var nästan helt igenmurade av infektion. Han hade svårt att andas och rosslade och var mycket täppt i näsan. Vi la honom till Lotus, som genast la sig på sidan för att låta honom dia, men han kunde helt enkelt inte och började igen att gråta förtvivlat. Så nära, men ändå så långt till tröst. Nisses lilla nos var helt täppt, så vi fixade till en nappflaska med mjölkersättning och en sats koksaltlösning. Vi droppade försiktigt en droppe saltlösning i varje näsborre, sög ut allt slem som löstes upp, och gav honom nappflaskan.

Han kämpade i sig lite grann, och somnade av ren utmattning.

En sån här liten kisse som inte ännu har börjat äta fast föda kan inte heller kontrollera tarmar och blåsa, och normalt är det mamma som får honom att kissa och bajsa genom att slicka på magen. Vi försökte simulera detta med en ljummen tvättlap och fick honom att kissa. Vi insåg att det inte skulle fungera med en amma, utan han behövde mer hjälp, så vi tog honom till en mer erfaren volontär som skulle hjälpa till med nästa matning. Inte heller nu fick vi i honom så mycket att vi fick honom att bajsa, och återigen somnade han av ren utmattning efter att ha fått i sig några få droppar ljummen mjölkersättning.

Under natten matade vi honom sedan flera gånger, och mellan försöken sov den lille pälsbollen i min armhåla, eller inlindad i en flisfilt i en korg för att hålla värmen. När morgonen grydde bar det av till veterinären för att hänga på låset. Nisse stoppades ner, efter sin minimala frukost, i en gammal tvättlapp gjord av frotté - den blev som en liten sovsäck, eller kängurupung där han fick ligga närmast mitt hjärta, och jag kunde inte använda bilbältet.

Naturligtvis blev jag stoppad av polisen som myndigt frågade varför jag inte hade bälte.

- Jag har en liten kattunge som är sjuk och ska till veterinär, svarade jag, och visade den lilla påsen med en pipande Nisse.

Polisen blev alldeles till sig, och sa nåt i stil med:

- Nämen, åmen, jamen ojojoj. Men se till att komma dit då, snabbt och försiktigt.

Veterinären konstaterade att det fanns mycket kraft i lille Nisse, trots alla små skavanker, och tyckte det var värt ett försök att få lite mer skutt i honom. Han fick vätska in under huden, antibiotika för att stärka motståndskraften, och ett välbehövligt lavemang. Han fick också ögonsalva utskriven.

Nu vidtog en kamp för att få honom att äta. Var tredje timme kämpade vi för att få ur honom och i honom. Först kissning med ljummen klut, ögonsalva, antibiotika, rensa nosen från snor, nappflaska.

Kampen gav mig märken från hans klor på mina händer - det var mer kraft i den lilla kroppen än man kunde tro. Kampen gav oss också märken i hjärtat - vi ömsom svor, bönade och grät för att få honom att dricka ur nappflaskan, men det gick inte.

Efter några dagar fick vi tillsammans med veterinären ta det tråkiga beslutet att Nisse skulle få somna in. Efter att han rosslande suckat en sista gång lämnade han oss i ett stort tomrum, trots sin lilla kropp och låga ålder. Varför blir det så här varje år, med små liv man har i sina händer, som man kämpar med, men som ändå inte klarar sig?

Jag vill vädja till alla som har katter i sin vård att se till att kastrera dem, så det inte föds fler ungar till ett kort liv i lidande och kamp.

Låt inte Nisses korta liv vara förgäves - berätta om honom för alla du känner, och använd honom som exempel varför man alltid ska kastrera sin katt.

Sov gott lille Nisse och hoppas du har det bäst där du är nu!