Akutgruppen

Plötsligt satt han där och grät helt övergivet på skolgården. Grät som bara ett barn kan göra när det saknar sin mamma. Den bebislena, svarta pälsen var täckt av damm och spindelväv och han var vilsen, frusen, hungrig och törstig. Var mamma höll hus var det ingen som visste. Så här års händer detta hela tiden, och de frivilligorganisationer som arbetar med katter drunknar i samtal från människor som hittat övergivna kattungar. Vad beror det på och vad händer med ungarna?

Vi människor har en förmåga att tänka i många led och lära oss om orsaker och planering, men en katt litar på sina instinkter. Vi människor planerar oftast om vi ska ha barn, men katten är helt utlämad åt sina drifter. I det vilda, utan människors tillsyn, innebär det att det föds okontrollerade mängder med kattungar. Eftersom dessa katter inte har någon tillsyn härjar alla sorters sjukdomar, en del luftburna, en del sexuellt överförda.

När ansvarsfulla människor övervakar kattens liv används t.ex. inte en katt med klamydia att avla på, medan kattens drifter inte kan undvika detta, och smittan överförs till ungarna. Om en unge smittas av någon sjukdom följer katten sin instinkt, och den säger att hon måste göra sig av med den sjuka ungen och koncentrera sina krafter på de friska ungarna.

Mamman kan också helt enkelt bli störd i sina plikter eller råka ut för en olycka. Det är mycket troligt att det var just något av detta som hänt nu, och han satt och grät högt för att mamma skulle hämta honom och ge honom värme och mat. Han hittades av vänliga människor som skaffade mjölkersättning åt honom, men insåg att de nog inte skulle klara av att flaska upp honom av olika skäl. De kontaktade där för olika katthem, för att höra om möjligheterna att ta in honom.

I Akutgruppen hade vi just tagit in en mycket ung kattmamma som fött fyra ungar, varav två hade dött av samma orsaker - hon hade förmodligen blivit störd, så nu hade hon bara två. De var dessutom lika gamla som denne lille krabat, omkring tre veckor, så det fanns förutsättningar för att hon skulle kunna fungera som fostermamma. När vi väl var framme hos Lotus så visade det sig vara värre ställt med lille Nisse än vi först trott.

Ögonen kunde han nästan inte få upp - de var nästan helt igenmurade av infektion. Han hade svårt att andas och rosslade och var mycket täppt i näsan. Vi la honom till Lotus, som genast la sig på sidan för att låta honom dia, men han kunde helt enkelt inte och började igen att gråta förtvivlat. Så nära, men ändå så långt till tröst. Nisses lilla nos var helt täppt, så vi fixade till en nappflaska med mjölkersättning och en sats koksaltlösning. Vi droppade försiktigt en droppe saltlösning i varje näsborre, sög ut allt slem som löstes upp, och gav honom nappflaskan.

Han kämpade i sig lite grann, och somnade av ren utmattning.

En sån här liten kisse som inte ännu har börjat äta fast föda kan inte heller kontrollera tarmar och blåsa, och normalt är det mamma som får honom att kissa och bajsa genom att slicka på magen. Vi försökte simulera detta med en ljummen tvättlap och fick honom att kissa. Vi insåg att det inte skulle fungera med en amma, utan han behövde mer hjälp, så vi tog honom till en mer erfaren volontär som skulle hjälpa till med nästa matning. Inte heller nu fick vi i honom så mycket att vi fick honom att bajsa, och återigen somnade han av ren utmattning efter att ha fått i sig några få droppar ljummen mjölkersättning.

Under natten matade vi honom sedan flera gånger, och mellan försöken sov den lille pälsbollen i min armhåla, eller inlindad i en flisfilt i en korg för att hålla värmen. När morgonen grydde bar det av till veterinären för att hänga på låset. Nisse stoppades ner, efter sin minimala frukost, i en gammal tvättlapp gjord av frotté - den blev som en liten sovsäck, eller kängurupung där han fick ligga närmast mitt hjärta, och jag kunde inte använda bilbältet.

Naturligtvis blev jag stoppad av polisen som myndigt frågade varför jag inte hade bälte.

- Jag har en liten kattunge som är sjuk och ska till veterinär, svarade jag, och visade den lilla påsen med en pipande Nisse.

Polisen blev alldeles till sig, och sa nåt i stil med:

- Nämen, åmen, jamen ojojoj. Men se till att komma dit då, snabbt och försiktigt.

Veterinären konstaterade att det fanns mycket kraft i lille Nisse, trots alla små skavanker, och tyckte det var värt ett försök att få lite mer skutt i honom. Han fick vätska in under huden, antibiotika för att stärka motståndskraften, och ett välbehövligt lavemang. Han fick också ögonsalva utskriven.

Nu vidtog en kamp för att få honom att äta. Var tredje timme kämpade vi för att få ur honom och i honom. Först kissning med ljummen klut, ögonsalva, antibiotika, rensa nosen från snor, nappflaska.

Kampen gav mig märken från hans klor på mina händer - det var mer kraft i den lilla kroppen än man kunde tro. Kampen gav oss också märken i hjärtat - vi ömsom svor, bönade och grät för att få honom att dricka ur nappflaskan, men det gick inte.

Efter några dagar fick vi tillsammans med veterinären ta det tråkiga beslutet att Nisse skulle få somna in. Efter att han rosslande suckat en sista gång lämnade han oss i ett stort tomrum, trots sin lilla kropp och låga ålder. Varför blir det så här varje år, med små liv man har i sina händer, som man kämpar med, men som ändå inte klarar sig?

Jag vill vädja till alla som har katter i sin vård att se till att kastrera dem, så det inte föds fler ungar till ett kort liv i lidande och kamp.

Låt inte Nisses korta liv vara förgäves - berätta om honom för alla du känner, och använd honom som exempel varför man alltid ska kastrera sin katt.

Sov gott lille Nisse och hoppas du har det bäst där du är nu!