Akutgruppen

Den som ringde var fastighetsförvaltare i ett äldreboende utanför Stockholm, och hon lät bekymrad. I källaren fanns en katt som hade blivit mamma, och den verkade behöva hjälp. Förvaltaren tyckte inte att hon ville kontakta kommunen, polisen eller andra myndigheter, med risken att katterna skulle avlivas. Jag bestämde tid med henne på lördagen, så hon skulle komma dit på sin lediga dag och visa mig var katterna fanns, hjälpa till att plocka in dem, eller på annat sätt underlätta för oss. Vi skapade ett upprop på vår facebooksida där vi sökte akuthem och hade redan klart med en person som skulle kunna ta emot dem så snart vi fick in dem. Förvaltaren mötte upp i entrén med sina två söner i 9-11årsåldern, och berättade lite om situationen. Katten hade upptäckts av några boende som hade börjat mata den i en del av källaren där det fanns ett antal tomma källarförråd av traditionell typ, med galler emellan. I ena änden av denna krökta korridor fanns ett galler med hål för ventilations och avloppsrör, in till ett angränsande förråd med kontorsmöbler och annan bråte. Katten hade troligen hoppat in genom ett öppet källarfönster utan galler, beläget under en av balkongerna. Sedan hade den tagit sig in i kontorsförrådet och där fött ett antal ungar. Planen var nu att ta sig in, utan att skrämma mamman så att den övergav sina ungar, men redan nu fick jag en varningssignal. Kvällen innan hade en av matarna sett att mamman flyttat en av ungarna ut ur förrådet och lagt i korridoren där de matade. De hade då tagit upp ungen, lagt den i en liten korg och satt in den till de övriga ungarna. De hade konstaterat att det var fyra ungar, förmodligen bara ett par dagar gamla. Nu var det viktigt att se hur det såg ut i källaren, utan att skrämma bort kattmamman om hon var kvar. En av pojkarna posterades vid fönstret för att bevaka, medan vi andra gick in. Ingen kattmamma syntes till, men hon hade ätit upp maten som ställts ut dagen innan. I kontorsförrådet hittade vi ungarna. Ungen som mamman försökt flytta dagen innan var död, och hade förmodligen dött dagen innan, då den redan var kall och stel. Bara en halvmeter ifrån de övriga ungarna hittade vi ytterligare en unge, som verkade ha dött nyligen. Den var fortfarande varm. Kvar fanns alltså två levande ungar. Det var tydligt att de var bara någon dag gamla - den ena hade fortfarande en bit av navelsträngen kvar.

De två grabbarna var väldigt sorgsna och bekymrade över att två ungar hade dött, och jag fick lova att vi skulle ta väl hand om de två som var kvar. Vi lovade också att de skulle få ge namn åt dem och bli deras gudfäder, och att vi skulle tala om för dem vad som händer med dem. Med det tog vi adjö, och väntan på mamman vidtog.

Kattungar som är så små som dessa klarar sig inte så många timmar utan mat och värme - de behöver dia ungefär varannan timme, och behöver dessutom mammas kroppsvärme eftersom de inte är så bra på att själva reglera sin temperatur. Jag satt ute på en uteplats med god uppsikt över källarfönstret. Efter tre timmars förgäves väntan beslutade vi att ta in ungarna, för att återvända senare och försöka få tag i mamman då. Jag tog de två ungarna, som verkade vara i förhållandevis god kondition, och stoppade dem innanfår min jacka, för att ge dem lite av min kropssvärme, medan jag begravde de två döda ungarna i en rabatt i närheten. Jag ställde också ut mat till mamman om hon skulle komma tillbaka. Det var viktigt att ge ungarna mat, så färden styrdes nu till Akutgruppens volontär Sonya, som hade både småttingar och mjölkersättning hemma. Nu vidtog jakten på en tillfällig amma till ungarna, så under färden ringdes en del samtal, och flera av volontärerna sttes in i jakten på en lösning för de två små liven. På facebook hittade vi en katt som hade ungar som var lika gamla, och matte Pernilla var villig att ta emot de två. Den första matningen med flaska gick bra, och nu anslöt Isabelle för att köra ungarna och mig till Västerhaninge, där amman fanns. Väl där la vi ungarna mellan oss på sängen och mamma Fläckis, som hade ungar som såg ut nästan exakt som våra, kom genast fram, nosade, och började tvätta dem. När hon lade sig i sin bolåda i garderoben, så la vi dit ungarna som genast fick komma till och dia.

Kvällen efter var jag där igen, nu med en fälla. Mamman hade inte varit och ätit av maten som lagts ut, så det var nog bra att vi hade tagit in ungarna. Efter bara en kort stund small det till i fällan, och hon hade gått i. Det var en, som det såg ut, mycket ung mamma - troligtvis en årsunge. Förskräckt tittade jag på den lilla katten. Det såg ut som om hon hade skadat sig, och hade slagit nosen blodig i sina försök att komma ut ur fällan. När jag lyste med ficklampan blev jag lättad - det var bara en mörk teckning i pälsen som gav en synvilla.

Den söta lilla mamman kördes nu i ilfart till akuthemmet, där hon redan hade iordninggjord plats. Sedan hämtade jag hennes ungar hos amman. Det var med spänd förväntan vi la ungarna hoss mamma katt. Skulle hon ta till sig sina ungar fter mer än ett dygn? Till vår stora lättnad började hon efter ganska kort tid slicka lite på ungarna, och la sig på sidan för att låta ungarna dia.

Den lilla vackra grå skönheten fick namnet Lotus, och visade sig vara en alldeles utmärkt kattmamma som tagit hand om sina ungar på tt mycket bra sätt. Hon har fått hjälp av akuthemmets egna katter att uppfostra sina ungar till att bli nyfikna, modiga och kelna kattungar, som nu väntar på att få egna hem, så snart de är stora nog.

 

 

Plötsligt satt han där och grät helt övergivet på skolgården. Grät som bara ett barn kan göra när det saknar sin mamma. Den bebislena, svarta pälsen var täckt av damm och spindelväv och han var vilsen, frusen, hungrig och törstig. Var mamma höll hus var det ingen som visste. Så här års händer detta hela tiden, och de frivilligorganisationer som arbetar med katter drunknar i samtal från människor som hittat övergivna kattungar. Vad beror det på och vad händer med ungarna?

Vi människor har en förmåga att tänka i många led och lära oss om orsaker och planering, men en katt litar på sina instinkter. Vi människor planerar oftast om vi ska ha barn, men katten är helt utlämad åt sina drifter. I det vilda, utan människors tillsyn, innebär det att det föds okontrollerade mängder med kattungar. Eftersom dessa katter inte har någon tillsyn härjar alla sorters sjukdomar, en del luftburna, en del sexuellt överförda.

När ansvarsfulla människor övervakar kattens liv används t.ex. inte en katt med klamydia att avla på, medan kattens drifter inte kan undvika detta, och smittan överförs till ungarna. Om en unge smittas av någon sjukdom följer katten sin instinkt, och den säger att hon måste göra sig av med den sjuka ungen och koncentrera sina krafter på de friska ungarna.

Mamman kan också helt enkelt bli störd i sina plikter eller råka ut för en olycka. Det är mycket troligt att det var just något av detta som hänt nu, och han satt och grät högt för att mamma skulle hämta honom och ge honom värme och mat. Han hittades av vänliga människor som skaffade mjölkersättning åt honom, men insåg att de nog inte skulle klara av att flaska upp honom av olika skäl. De kontaktade där för olika katthem, för att höra om möjligheterna att ta in honom.

I Akutgruppen hade vi just tagit in en mycket ung kattmamma som fött fyra ungar, varav två hade dött av samma orsaker - hon hade förmodligen blivit störd, så nu hade hon bara två. De var dessutom lika gamla som denne lille krabat, omkring tre veckor, så det fanns förutsättningar för att hon skulle kunna fungera som fostermamma. När vi väl var framme hos Lotus så visade det sig vara värre ställt med lille Nisse än vi först trott.

Ögonen kunde han nästan inte få upp - de var nästan helt igenmurade av infektion. Han hade svårt att andas och rosslade och var mycket täppt i näsan. Vi la honom till Lotus, som genast la sig på sidan för att låta honom dia, men han kunde helt enkelt inte och började igen att gråta förtvivlat. Så nära, men ändå så långt till tröst. Nisses lilla nos var helt täppt, så vi fixade till en nappflaska med mjölkersättning och en sats koksaltlösning. Vi droppade försiktigt en droppe saltlösning i varje näsborre, sög ut allt slem som löstes upp, och gav honom nappflaskan.

Han kämpade i sig lite grann, och somnade av ren utmattning.

En sån här liten kisse som inte ännu har börjat äta fast föda kan inte heller kontrollera tarmar och blåsa, och normalt är det mamma som får honom att kissa och bajsa genom att slicka på magen. Vi försökte simulera detta med en ljummen tvättlap och fick honom att kissa. Vi insåg att det inte skulle fungera med en amma, utan han behövde mer hjälp, så vi tog honom till en mer erfaren volontär som skulle hjälpa till med nästa matning. Inte heller nu fick vi i honom så mycket att vi fick honom att bajsa, och återigen somnade han av ren utmattning efter att ha fått i sig några få droppar ljummen mjölkersättning.

Under natten matade vi honom sedan flera gånger, och mellan försöken sov den lille pälsbollen i min armhåla, eller inlindad i en flisfilt i en korg för att hålla värmen. När morgonen grydde bar det av till veterinären för att hänga på låset. Nisse stoppades ner, efter sin minimala frukost, i en gammal tvättlapp gjord av frotté - den blev som en liten sovsäck, eller kängurupung där han fick ligga närmast mitt hjärta, och jag kunde inte använda bilbältet.

Naturligtvis blev jag stoppad av polisen som myndigt frågade varför jag inte hade bälte.

- Jag har en liten kattunge som är sjuk och ska till veterinär, svarade jag, och visade den lilla påsen med en pipande Nisse.

Polisen blev alldeles till sig, och sa nåt i stil med:

- Nämen, åmen, jamen ojojoj. Men se till att komma dit då, snabbt och försiktigt.

Veterinären konstaterade att det fanns mycket kraft i lille Nisse, trots alla små skavanker, och tyckte det var värt ett försök att få lite mer skutt i honom. Han fick vätska in under huden, antibiotika för att stärka motståndskraften, och ett välbehövligt lavemang. Han fick också ögonsalva utskriven.

Nu vidtog en kamp för att få honom att äta. Var tredje timme kämpade vi för att få ur honom och i honom. Först kissning med ljummen klut, ögonsalva, antibiotika, rensa nosen från snor, nappflaska.

Kampen gav mig märken från hans klor på mina händer - det var mer kraft i den lilla kroppen än man kunde tro. Kampen gav oss också märken i hjärtat - vi ömsom svor, bönade och grät för att få honom att dricka ur nappflaskan, men det gick inte.

Efter några dagar fick vi tillsammans med veterinären ta det tråkiga beslutet att Nisse skulle få somna in. Efter att han rosslande suckat en sista gång lämnade han oss i ett stort tomrum, trots sin lilla kropp och låga ålder. Varför blir det så här varje år, med små liv man har i sina händer, som man kämpar med, men som ändå inte klarar sig?

Jag vill vädja till alla som har katter i sin vård att se till att kastrera dem, så det inte föds fler ungar till ett kort liv i lidande och kamp.

Låt inte Nisses korta liv vara förgäves - berätta om honom för alla du känner, och använd honom som exempel varför man alltid ska kastrera sin katt.

Sov gott lille Nisse och hoppas du har det bäst där du är nu!

 

I ca två veckor såg jag denna vackra kisse haltande på gatan utanför mig.
Till slut tröttnade jag och min goda granne Carina på att ingen brydde sig om honom och beslutade oss för att försöka fånga honom, som vi då trodde var en hon.
I ett par timmar försökte vi få tag i honom men han bara sprang ifrån oss. Men han pratade mer än gärna med oss. Jag beslutade att försöka få proffesionell hjälp med att fånga honom.
Jag ringde polisen i hopp om att de kanske kunde hjälpa mig med ett telefonnummer eller vad som helst till någon kattorganisation. Men icke, de fäste inte så stor vikt vid att det sprang en "hemlös" kisse med ett ben dinglandes efter sig.
Jag ringde runt till veterinärer och olika katthem utan resultat. Till sist fann jag en organisation som var villiga att hjälpa mig - akutgruppen.
Det tog inte lång stund förrän de var här, men då hade kisse gått upp i rök.
Då kom Roland från Akutgruppen på att man kanske kunde försöka använda en av mina vovvar till att spåra upp honom. Sagt och gjort. Hämtade Nikki som är lite rädd för katter och sa till henne "Var är kissen" Hitta den!
Efter en stunds nosning fick Nikki upp ett spår och jag gick efter. Det som var dumt var att jag inte lyssnade på Nikkis signaler tillräckligt då hon stanade framför en buske, utan fortsatte rakt mot busken. Ut flyger livrädda Findus och river Nikki i ansiktet men jisses vad stolt matte jag var iallafall.
Kissen försvann in ett pat andra buskar och vi människor efter, sedan försvann han spårlöst.

Vi beslöt för att sluta leta och försöka pånytt dagen därpå.
Nästa dag kom och katten hade bara synts till en kort stund på eftermiddagen, på kvällen var han som bortblåst.
På fredagen syntes han heller inte till och jag och Carina befarade det värsta att han lagt sig för att dö eller att räven tagit honom.

Men sent klockan 22.45 hörde Carina ett Mjau - den lille kissen var vrålhungrig och hon smsar mig. Ut flyger jag i högsta hugg beväpnad med tonfisk, filt, ett retrieverkoppel och en vilja att inte ge upp denna gången. Det fick ta den tid det tog.
Jag kastade in tonfisk i buskarna som kissen bokstavligen slukade. Försökte närma mig men då kilade han iväg igen.
Stod och väntade en bra stund och han kom inte tillbaka.
Jag hällde ut hela tonfiskburken i buskarna och satte mig utanför buskarna med ryggen emot, så jag inte skulle verka så hotfull om han kom tillbaka.
Och vilken lycka - han kom tillbaka!
Lade mig försiktigt ner in i buskarna för att försöka ta honom vilket inte gick. Han backade bara och gömde sig längre in.
Andas, tålamod tålamod tänkte jag medan jag låg där i buskarna alldeles blickstilla.
Jag lade retrieverkopplet (en form av strypkoppel till hundar) runt maten.
Tänkte att när han kommer för att äta så för jag öglan över hans huvud och drar åt så han inte kan springa iväg.
Detta förökte jag med minst 10 gånger och tänkte att fasiken det är nu eller aldrig - han kommer inte tillbaka igen om jag misslyckas ännu en gång.
Då lyckades jag!!!
Findus var dock mindre glad. Carina och jag hjälptes åt att få filten över honom så att han kunde lugna ner sig lite.
En annan granne lånade oss en bur och tog med kattmat. Lilla Findus fick tillbringa natten i våran hyresgästlokal pga att mina hundar nog hade stressat honom mer.
På morgonen ringer Roland och är glad över att vi lyckats fånga honom.
Iväg till Väsby veterinärmottagning för att se om han var Idmärkt, vilket han var. Renrasig Bengal är han precis som jag misstänkte.
Roland ringde och ringde för att försöka få tag i ägaruppgifter vilket till slut lyckades, via polisen för att ägaren anmält lille Findus försvunnen 26/4.
Hos veterinären gick det bra, Findus skötte sig exemplariskt.

Det togs blodprov och allt såg bra ut, haltandet beror troligtvis på ett gammaöt ihopläkt sår på benet som troligen är/var infekterat. Det får han behandling för.
Roland från www.akutgruppen.com körde sedan lilla Findus till den rättmätige ägaren efter att ha kört hem mig. Och lilla Findus jag vill aldrig mer se dig springandes här i Kallhäll på friartåg, du hör hemma på Söder

Izzie kom med några kullsyskon, totalt 7 stycken från ett vanvårdsärende som låg hos länsstyrelsen.

Izzie är en otroligt tjusig liten fröken med en stark personlighet. Från början var humöret mestadels av den ilskna sorten, men tog inte många dagar innan det gick bra att bli klappad lite! Det var till och med riktigt mysigt, Izzie spinner lika högt som hon fräser! Nu är hon på väg att bli en riktigt trygg misse, även om händer ibland fortfarande är lite läskiga. Izzie är vår lilla städtant, så fort det ligger kattmat eller annat skräp på golvet står Izzie där och ska "täcka över", rent ska det va!

Izzie har anpassat sig till hemmamiljön till 100%. Hon är nu i princip helt avslappnad runt människor, lite vaksamhet sitter fortfarande kvar men det ser ut som att det är mest av vana! Izzie är fantastiskt kelig och spinner som en skördetröska, hon är utan tvekan den tuffaste av kattungarna och helt orädd. Izzie vill ha ett hem där hennes tillit till människor kan växa ytterligare och där hon kan få trygghet och kärlek. Och en hel massa bus förstås!

Izzie bor i ett akuthem tillsammans med sin kolsvarta syster Smilla.

Tigra hamnade i Akutgruppen för att hon skulle avlivas tillsammans med sina syskon.
Här kan ni läsa hela historien om Tigra och hennes bröder; http://akutgruppen.blogg.se/2010/august/5-katter-slapp-bli-avlivade.html

Idag bor Tigra hemma hos mig (Eleonor) som är aktiv i Akutgruppen.
Och hon har verkligen stulit mitt hjärta.
Hon är en riktig gullegris!
Ligger i knät när jag sitter i soffan, leker med min trotsiga o knasiga ungkatt, hon går i mina fotspår, följer mig överallt och ligger bredvid mig i sängen på natten. Hur mysig som helst!
Tigra är också full av upptåg.
Hon har upptäckt hur kul det är med den stora klösmöbeln som man kan försöka döda, hon ligger och lurar på hundarna och när de minst anar det så hoppar hon fram och skrämmer dem och hon är bäst på att spela död mitt på vardagsrumsgolvet för att dra till sig uppmärksamhet och gos. :)
Tigra flyttade inte bara in i mitt hem utan också i mitt hjärta.

Så här kan en historia se ut för en av katterna som Akutgruppen tagit hand om.
Vi hoppas att ni vill stödja oss att hjälpa fler katter att få uppleva värme, lek och massa kärlek.

Eleonor
Akutgruppen

Håkan fick på onsdagsnatten (2/3) åka till Bagarmossens regionsjukhus för urinvägsstopp, ett väldigt akut problem som kräver omedelbar veterinärvård. Trots intensivvård klarade sig tyvärr inte Håkan och han har somnat in. Håkans behandling har kostat 14055kr och vi skulle vara tacksamma för din hjälp så att vi kan hjälpa andra katter.
Sätt in ett bidrag på vårt konto, stort eller litet - allt är hjälp för oss!
Plusgiro: 58 84 73-9
Bankgiro: 727-2982

TACK!

Vila i frid, Håkan, du saknas av din familj

Läs mer om Håkan här

Håkan fick på onsdagsnatten åka till Bagarmossens regionsjukhus för urinvägsstopp, ett väldigt akut problem som kan ha dödlig utgång utan behandling.
Han ligger nu på intensiven och behandlingen har hittills kostat 14055kr.

Vi skulle vara tacksamma för din hjälp! Sätt in ett bidrag på vårt konto, stort eller litet - allt är hjälp för oss!
Nu håller vi tummar och tassar för att Håkan tillfrisknar och snart får komma hem igen.
Trots att han är en skyggis har han varit väldigt duktig tycker veterinären. 

Läs mer om Håkan här: http://www.akutgruppen.com/index.php?menuitem=530&id=560

 

Sweetie drabbades av ett mycket olyckligt benbrott när hon på annandag jul blev skrämd av något, hoppade ner från en hylla, och landade så oturligt med bakbenet i en skohylla som välte. Benet satt fast i gallret, på ett sånt sätt att hon fick frakturer på både skenbenet och vadbenet.
Med hjälp av en akut operation så lagades benet.



För att Sweetie ska bli helt återställd så behöver hon nu all hjälp hon kan få.
Vill du hjälpa finansiera Sweeties rehabilitering - sätt in en slant på Akutgruppens PG konto 26 63 86-2 och märk talongen "Sweetie". Tack för din hjälp!


Så här hamnade Sweetie hos Akutgruppen

Sweetie och systern Shadow hittades ute på en bilparkering och hade från början slängts ut från en lägenhet. Sweetie & Shadow fick komma in i värmen bara några dagar innan snöovädret kom till Stockholm i början av året.
Denna madame är otroligt nyfiken och busig, men inte riktigt klappbar, även om vi lyckats knycka åt oss några klappar när hon ligger stilla på ett tryggt ställe.
Sweetie nosar gärna på fingrar och tår och är väldigt nyfiken på oss tvåbeningar, och med mycket bus och lek kommer det nog inte dröja länge innan denna sötnos är tam. 

Här kan ni se hur långt Sweetie har kommit i sin utveckling, Jan 2011;



Med er hjälp kan Sweetie bli helt återställd i sitt ben och bli ännu mer gosig och tam.
Även hitta ett eget kärleksfullt hem.

Här är bilderna från gårddagens veterinärbesök.
Sweetie blev röntgad och fick på nytt gips.
Hon var superduktig. Det va väl inte superkul att komma till doktorn (vem tycker det?) men hon accepterade det och var jättesnäll. Akutmatte Helena fick klappa henne. Även veterinären fick klappa henne.
Ni har väl sett filmen när hon kelar med akutmatte Helena och tycker det är supermysigt!
Så absolut kan vi få mer eller mindre skygga katter att bli tama! :D

Imorgon är det dags för Sweetie att åka tillbaka till veterinären igen.
Det blir röntgen, gipsa om och se att allt står rätt till.
Att allt läker som det ska.
Sen förra veckan är Sweetie mycket piggare och tycker till och med att det är supermysigt att kela nu. :)
Hur det går hos veterinären får ni veta imorgon och det kommer dokumenteras med bilder.

Här är videon när Sweetie kelar för fullt med akutmatte.

Imorgon är det dags för Sweetie att åka tillbaka till veterinären igen.
Det blir röntgen, gipsa om och se att allt står rätt till.
Att allt läker som det ska.
Sen förra veckan är Sweetie mycket piggare och tycker till och med att det är supermysigt att kela nu. :)
Hur det går hos veterinären får ni veta imorgon och det kommer dokumenteras med bilder.

Här är videon när Sweetie kelar för fullt med akutmatte.

I oktober 2009 hittades Tapper påkörd ute på Ingarö av en kvinna som ringde till Akutgruppens Hanna. Efter veterinärbesöket visade det sig att hon hade tre frakturer på höften, var kraftigt uttorkad och endast vägde 1,8 kg (vuxen honkatt).
Hanna åkte till Upplands Väsby och veterinär Ash som tidigare hjälpt oss rädda livet på Tufsen. Han stannade och jobbade övertid för att rädda henne. Och han gav oss ett otroligt generöst pris.

Tack vare Upplands Väsby Veterinärmottagning och veterinär Ash generösa och behjärtansvärda insats så fick Tapper en ny chans i livet. Tusen tack till er på kliniken som har ett så stort hjärta för djur i nöd. Ni är riktiga djurvänner!

Idag flyttade Tapper till sitt nya akuthem. Där får hon en massa kattkompisar och en superfamilj som kommer ta hand om henne nu när hennes akutmatte ska flytta utomlands.
Tapper är idag ganska skygg men vi tror att med hjälp av kattkompisar så kommer hon att bli tryggare i sig själv och bli säkrare.


(tyvärr har vi ingen nyare bild utan här är Tapper med rakad bakdel efter operationen)

Idag var Sweetie på återbesök på Upplands Väsby veterinärklinik.
Då hennes veterinär var ledig idag så blev det luftning av benet och ombandagering.
Nästa vecka ska hon tillbaka för att träffa sin veterinär och då blir det att byta gips och röntga m.m.
Sweetie tog besöket väldigt bra. Lite grinig i början men förståligt.
Vem vill åka till doktorn hela tiden?
Somnade ganska fort efter att hon fått lugnande. Sen kom veterinären för att se att allt stod rätt till och att benet såg fint ut. Det såg fin fint ut. Så på med nytt bandage och återbesök nästa vecka.

Lilla söta Sweetie behöver all hjälp hon kan få. Hon har drabbats av ett komplicerat benbrott, och behöver opereras akut.
På annandag jul blev hon skrämd av något, hoppade ner från en hylla, och landade så oturligt med bakbenet ned i en skohylla som välte. Benet satt fast i gallret, på ett sånt sätt att det bröts. Hon har nu frakturer på både skenbenet och vadbenet, men kan vid en snabb insats få behålla sitt ben.
Vi behöver hjälp för att kunna finansiera Sweeties operation och rehabilitering. Om du vill hjälpa till - sätt in en slant på Akutgruppens konto 26 63 86-2 och märk talongen "Sweetie". Tack för din hjälp!

Sweetie och systern Shadow hittades ute på en bilparkering och hade från början slängts ut från en lägenhet. Sweetie & Shadow fick komma in i värmen bara några dagar innan snöovädret kom till Stockholm i början av året.
Denna madame är otroligt nyfiken och busig, men inte riktigt klappbar, även om vi lyckats knycka åt oss några klappar när hon ligger stilla på ett tryggt ställe.
Sweetie nosar gärna på fingrar och tår och är väldigt nyfiken på oss tvåbeningar, och med mycket bus och lek kommer det nog inte dröja länge innan denna sötnos är tam.

 

Den 2:a augusti var jag och skrev kontrakt på en såld katt i Tyresö.
På väg hem ringde jourtelefonen om en katt vid Bollmora simhall. Den skulle enligt uppgift ligga och skrika, och anmälaren trodde att den var skadad. Lustigt nog var jag bara hundra meter ifrån med bilen full av burar, så jag åkte dit för att ta mig en titt. Om den var skadad behövde den ju komma till veterinär, och man kunde ju iallafall se efter om den var märkt eller så.
I planteringen låg en otroligt mager, utmärglad katt och skrek hjärtskärande, men det verkade faktiskt som om det var mänsklig kontakt den skrek mest efter. Det fanns inga synliga skador, förutom att det hängde en lösriven skinnbit som en tova i pälsen på ryggen. Den var genomblöt av regnet, och som sagt utmärglad.
Så snart jag satte mig på huk, försökte den att klättra upp iknät på mig, för att be mig att ta den därifrån.
Jag tog med den till Bagarmossen, för att åtminstone se om den var chipmärkt, vilket den inte var. Jag ville inte lämna in den som hittekatt med risk för avlivning, utan bestämde på telefon med min sambo att vi tar den i vårt kök några dagar, för att se om den överhuvudtaget är livsduglig.

Det visade sig vara en vuxen kastrerad hane, men han vägde under 2 kg - riktigt utmärglad. Han låg i mitt eller sambons knä och sov och spann under vår vakna tid hemma, och nästan all vår aktivitet koncentrerades till köket. Han fick mat varannan timme, och gick på lådan relativt snart efter att vi började matningen, så det såg lovande ut.Under ett dygn fick vi i honom ungefär 100 gram specialfoder - det normala skulle vara ungefär 150. Vi lyckades också få i honom lite vatten genom att slamma upp lite mat i vattnet, så att han har drack det.
Tyvärr var det svårt att få honom att äta, och man måste ge honom små bitar med handen, efter att man klappat och smekt honom tills han började "mjölktrampa".

Vi plockade bort ett femtontal fästingar, som inte kan ha fått så mycket blod att suga. Kraken hade väl inte många centilitrar. Han var lite för svag för att själv klara sin hygien och putsa sig som katter brukar göra, så jag klippte hans klor, och tvättade hans tassar rena från jordkokor mellan tårna. Då upptäckte jag ett sår bredvid ena klon, där det fanns fem feta fluglarver. Tog ut dem och tvättade rent.
På onsdagen skulle det bli veterinärbesök, så vi skulle få veta prognosen.

Onsdag
Nu har lilla Kanel fått komma hem, jag åkte med honom till Väsby vet mottagning i morse, lite jobbigt var det, han vägde endast 1,9kg och är en fullvuxen hane på ca 3 år, krake men så supergo.
Han hade ingen feber men det gick inte att ta blodprov på honom trots flera försök, han var rejält uttorkad så vi kom fram till att han skulle läggas i vätskedropp. Efter det togs det nya prover som inte visade sig vara speciellt dåliga, vilket är en enorm lättnad. Nu gäller det bara att få igång honom hemma också med ätandet och drickandet. Han har inte visat något större intresse för det sen han kom hem då han bara vill sova.
Veterinären sa att det kommer att ta tid att få honom tillbaka igen som den kisse han borde vara, stackarn. Men vi kämpar på och ger inte upp. Han är verkligen värd ett nytt bättre kattliv än de han hittills haft. 
Våra egna katter tror att vi har emigrerat eftersom vi nästan bara är i köket och dit är dom inte välkomna, dom sitter utanför glasrutan i köksdörren och stirrar argt på oss.

Fredag 06 aug 2010, 22:40

Kanel har en kris just nu.
Han har egentligen inte fått i sig nåt ordentligt sedan vi var hos veterinären, och han börjar bli uttorkad igen.
Nu får han en välling av laktosfri kattmjölk mixat med kattungefoder. Jag ger honom 10 ml varje timme med hjälp av en injektionsspruta direkt i munnen.
Från att ha varit helt apatisk de första matningarna, börjar han nu protestera, först med ilskna jamningar, och nu senast till och med med klor.
Struntar i om jag så ska bli helt strimmig på kuppen - mat och vätska ska bara ned. Vi får väl se vem som är envisast - han ska bara överleva och bli stark.

Tyvärr orkade han inte längre.
Kl 2:35 natten mot lördag gav han upp. Han låg i mitt knä på en filt med små röda änglar, och blev klappad av Isabelle och mig då han suckade ett par gånger och somnade in. Vi är naturligtvis jätteledsna, men känner att vi gjort det vi kunde.
Sorgligt!

Viförsöker intala oss att hans sista fem dagar i livet var rofulla med massor av ömhet och kärlek som vi överöste honom med, han var en underbar misse och vi tror och hoppas att han har det bra i katternas himmel.

Vi fick ett samtal från en kvinna som hade hittat en sjuk katt.
Katten hade släpat sig in i hennes lägenhet på bottenvåningen och hon kunde se att den hade en tatuering i örat, men hon vågade inte gå fram och läsa av den. Hon hade ringt polisen och de sa att de skulle komma men att det kunde ta lång tid och de visste inte när.
En av akutgruppens volontärer åkte dit. När hon kom dit låg den stackaren utslagen på hallmattan. En jättefin ,helvit katt. Hon gick fram ,satte sig på huk och krafsade honom försiktigt på huvudet- han låg lugnt kvar - så hon började undersöka örat för att få tag på märkningen. Han var så lugn och fin och det märktes att han var tam. Vi skrev ned tatueringen och slog upp den via datorn i SKK- katten fanns med, var en kastrerad hankatt.
Tyvärr stod inga personuppgifter på nätet och skk hade stängt. Volontären började undersöka katten försiktigt och såg att den vita pälsen på svansen och båda bakbenen var missfärgade av mörkt,torkat blod. Hon lyfte då på vänster bakben och såg att det var en stor intorkad skorpa. När hon lyfte benet för att se, skrek stackaren rakt ut och slängde ut frambenen åt sidorna. Hon backade bort från honom för att visa att hon inte skulle röra honom igen .Det var verkligen traumatiskt att se honom så, och hon hade verkligen nära till gråten. Hon hämtade sin transpostbur och hann bara placera den en meter ifrån honom och öppna gallret, då han mödosamt reste sig upp och släpade sig in självmant i buren. Han måste ha känt på sig att han skulle få hjälp.

Han kördes till Bagarmossen och skrevs in som hittekatt. De fick all information som fanns tillgänglig. Tyvärr hade vi ju inte lyckats få tag på SKK och få ägarens uppgifter. Polisen kontaktades med samma information. Efter ca 1 timme ringde ägaren (eller snarare förra ägaren). Hon hade gett bort sina 2 katter bara 2 månader tidigare till en gammal arbetskamrat.

Hon hade försökt ringa henne men inte fått något svar. Hon skulle också ringa Bagarmossen och sedan återkomma. Hon hörde av sig efter en timme och sa att hon hade fått tag på både den nya ägaren och Bagarmossen.
Den nya ägaren sa att hon hade lämnat sitt hem tidigt i morse och att hennes man skulle vakta katterna. De bodde på 5:e våningen och hade haft en liten glipa öppen på fönstret. De verkade inte heller ha någon försäkring på den stackars katten.
De hade tagit ett gemensamt beslut att avliva kissen eftersom hela hans vänstra bakben var krossat.

Man blir så himla ledsen och arg på sånt här!! Människan svek denna kisse minst 3 ggr
- först att slarva med hans säkerhet
-sedan att inte försäkra honom
- för att slutligen inte tycka att hans liv var värt att rädda!

Han var en helt underbar kisse och vi sörjer att han inte fick en chans till.
De hade inte heller anmält honom saknad - han hittades skadad tidigt på morgonen och var hos veterinären 17.30. Har inte ägaren märkt att katten var försvunnen?! De gick inte ens ut och letade efter honom efter han fallit ut. Hade de gjort det så hade de sett honom, han låg precis nedanför deras lägenhet vid grannen på nedre botten!

Usch för sådana vidriga människor!!