Akutgruppen

Jourtelefonen ringde. Det var från Upplands Väsby Veterinärmottagning där det kommit in 5 stycken kattungar som skulle avlivas till kvällen.
En samlare hade varit där med några av sina katter för att kastrera dem efter påtryckningar från omgivningen. Det visade sig att hans katter nyligen fått flera kullar som han inte hade råd att ge nödvändig behandling.
Veterinärerna som har samma inställning som Akutgruppen, kontaktade oss.
Vi är ju i en situation där vi inte har plats för fler katter, eftersom vi inte har några lediga akuthem, men vi gjorde ett försök.

Flera av Akutgruppen aktiva och sympatisörer la ut ett nödrop på sina statusrader på Facebook, och inom en timme hade vi plötsligt plats för alla 5 om det skulle behövas.
Vi bestämde med mottagningen att vi skulle hämta katterna samma kväll. När vi kom dit hade de själva lyckats hitta hem till 2 av dem, så det blev tre kvar som vi tog hand om.
Tre otroligt söta 5 månaders ungar - 2 hanar och en hona - keliga, sociala och vackra.
Det visade sig att samtliga hade öronskabb, så det tar nog lite tid innan de blir bokningsbara. Veterinärmottagningen bekostade den första vaccineringen och behandling mot öronskabb.

Om folk tänkte efter före, så slapp såna här situationer att överhuvudtaget uppstå:

Kastrera - Märk - Försäkra
För katten!!

Den 2:a augusti var jag och skrev kontrakt på en såld katt i Tyresö.
På väg hem ringde jourtelefonen om en katt vid Bollmora simhall. Den skulle enligt uppgift ligga och skrika, och anmälaren trodde att den var skadad. Lustigt nog var jag bara hundra meter ifrån med bilen full av burar, så jag åkte dit för att ta mig en titt. Om den var skadad behövde den ju komma till veterinär, och man kunde ju iallafall se efter om den var märkt eller så.
I planteringen låg en otroligt mager, utmärglad katt och skrek hjärtskärande, men det verkade faktiskt som om det var mänsklig kontakt den skrek mest efter. Det fanns inga synliga skador, förutom att det hängde en lösriven skinnbit som en tova i pälsen på ryggen. Den var genomblöt av regnet, och som sagt utmärglad.
Så snart jag satte mig på huk, försökte den att klättra upp iknät på mig, för att be mig att ta den därifrån.
Jag tog med den till Bagarmossen, för att åtminstone se om den var chipmärkt, vilket den inte var. Jag ville inte lämna in den som hittekatt med risk för avlivning, utan bestämde på telefon med min sambo att vi tar den i vårt kök några dagar, för att se om den överhuvudtaget är livsduglig.

Det visade sig vara en vuxen kastrerad hane, men han vägde under 2 kg - riktigt utmärglad. Han låg i mitt eller sambons knä och sov och spann under vår vakna tid hemma, och nästan all vår aktivitet koncentrerades till köket. Han fick mat varannan timme, och gick på lådan relativt snart efter att vi började matningen, så det såg lovande ut.Under ett dygn fick vi i honom ungefär 100 gram specialfoder - det normala skulle vara ungefär 150. Vi lyckades också få i honom lite vatten genom att slamma upp lite mat i vattnet, så att han har drack det.
Tyvärr var det svårt att få honom att äta, och man måste ge honom små bitar med handen, efter att man klappat och smekt honom tills han började "mjölktrampa".

Vi plockade bort ett femtontal fästingar, som inte kan ha fått så mycket blod att suga. Kraken hade väl inte många centilitrar. Han var lite för svag för att själv klara sin hygien och putsa sig som katter brukar göra, så jag klippte hans klor, och tvättade hans tassar rena från jordkokor mellan tårna. Då upptäckte jag ett sår bredvid ena klon, där det fanns fem feta fluglarver. Tog ut dem och tvättade rent.
På onsdagen skulle det bli veterinärbesök, så vi skulle få veta prognosen.

Onsdag
Nu har lilla Kanel fått komma hem, jag åkte med honom till Väsby vet mottagning i morse, lite jobbigt var det, han vägde endast 1,9kg och är en fullvuxen hane på ca 3 år, krake men så supergo.
Han hade ingen feber men det gick inte att ta blodprov på honom trots flera försök, han var rejält uttorkad så vi kom fram till att han skulle läggas i vätskedropp. Efter det togs det nya prover som inte visade sig vara speciellt dåliga, vilket är en enorm lättnad. Nu gäller det bara att få igång honom hemma också med ätandet och drickandet. Han har inte visat något större intresse för det sen han kom hem då han bara vill sova.
Veterinären sa att det kommer att ta tid att få honom tillbaka igen som den kisse han borde vara, stackarn. Men vi kämpar på och ger inte upp. Han är verkligen värd ett nytt bättre kattliv än de han hittills haft. 
Våra egna katter tror att vi har emigrerat eftersom vi nästan bara är i köket och dit är dom inte välkomna, dom sitter utanför glasrutan i köksdörren och stirrar argt på oss.

Fredag 06 aug 2010, 22:40

Kanel har en kris just nu.
Han har egentligen inte fått i sig nåt ordentligt sedan vi var hos veterinären, och han börjar bli uttorkad igen.
Nu får han en välling av laktosfri kattmjölk mixat med kattungefoder. Jag ger honom 10 ml varje timme med hjälp av en injektionsspruta direkt i munnen.
Från att ha varit helt apatisk de första matningarna, börjar han nu protestera, först med ilskna jamningar, och nu senast till och med med klor.
Struntar i om jag så ska bli helt strimmig på kuppen - mat och vätska ska bara ned. Vi får väl se vem som är envisast - han ska bara överleva och bli stark.

Tyvärr orkade han inte längre.
Kl 2:35 natten mot lördag gav han upp. Han låg i mitt knä på en filt med små röda änglar, och blev klappad av Isabelle och mig då han suckade ett par gånger och somnade in. Vi är naturligtvis jätteledsna, men känner att vi gjort det vi kunde.
Sorgligt!