Akutgruppen

Våra söta halvåringar Miso, Lilla Grå och Pimpim söker nya hem! De behöver inte bo tillsammans men de vill alla ha minst en tam kattkompis i sina hem då de fortfarande är lite blyga i sina akuthem. Med lite tålamod och mycket kärlek kommer de säkert snabbt bli tama! 

Läs mer om Miso: http://www.akutgruppen.com/index.php?menuitem=530&id=1179
Läs mer om Lilla Grå: http://www.akutgruppen.com/index.php?menuitem=530&id=1177
Läs mer om Pimpim: http://www.akutgruppen.com/index.php?menuitem=530&id=1178

Om du är intresserad av att adoptera någon av dessa sötnosar eller någon annan av våra katter, maila till adoptera@akutgruppen.com eller ring 070 402 76 12!

 

Vårt sötaste busmonster Trazzel vill gärna komma till ett hem med minst en annan lekfull kamrat. Han är född i maj 2010 och blyg för främlingar men sover hos akutmatte. Han behöver ett hem med tålamod både med hans blyga personlighet och vilda framfart! :)

Läs mer om Trazzel här: http://www.akutgruppen.com/index.php?menuitem=530&id=1091
 
Om Trazzel är den du söker - maila oss på adoptera@akutgruppen.com!

När Herr Randig kom till oss hade han bott i en övergiven bil på en parkeringsplats. Vinterkylan svepte in då bakrutan saknades och stackars Herr Randig frös så. Han togs in av en av våra volontärer och njuter nu av värme och kärlek i ett akuthem med två andra katter. Om du vill ge denna vackra, keliga kille på ca 4-5 år ett eget hem, kontakta oss på adoptera@akutgruppen.com!

Läs gärna mer om Herr Randig här: http://www.akutgruppen.com/index.php?menuitem=530&id=1108

Veckans katt är en liten nyfiken och härlig tjej med attityd - Spader Dam

Söta Spader Dam fångades in i samband med Operation Stallkatt.
"Damen" är en vacker liten tjej med mycket personlighet. Hon är numera tam (mest med jourmatte) men lite försiktig och "på vakt". Annars så är hon väldigt smart; klurar ut problem, öppnar garderober och hittar gömda saker. Det har verkligen hänt mycket senaste året med henne och jag är säker på att hon kommer fortsätta utvecklas i sitt kommande hem. Damen är rumsren och äter det mesta .
Titta närmare på henne på vår hemsida - du kanske ska bli hennes permanenta hem:
Spader Dam

Vår sötaste Kicki har drabbats av hyperthyroidism; en sjukdom som är vanlig hos äldre katter. För att Kicki ska slippa daglig medicinering resten av livet ska hon få en behandling med radioaktivt jod. Den är dock väldigt dyr, så nu ber vi dig om hjälp! Vi vore väldigt tacksamma om du ville sätta in en stor eller liten slant på vårt konto. Stort tack på förhand!
Plusgiro: 58 84 73-9, Bankgiro: 727-2982

Anubis måste flytta senast lördag pga akuthemmets förändrade omständigheter, och vi har inget hem till henne! Hon är ensamkatt och behöver åtminstone ett rum för sig själv tills vi kan hitta en bättre lösning! Anubis är blyg mot främlingar men mycket ordentlig och "enkel".

Dessutom behöver vi ett tillfälligt akuthem till Kicki 10/12 - 25/12 då hennes akutmatte och husse är bortresta.  
Också Kicki är en ensamkatt och behöver en egen vrå. Hon är otroligt kelig och alla som träffar henne faller handlöst. :)

Snälla, hör av dig genast om du kan ta någon av tjejerna tillfälligt!

Mer info:
http://www.akutgruppen.com/index.php?menuitem=530&id=558
http://www.akutgruppen.com/index.php?menuitem=530&id=1019

Ring eller maila oss! 070 402 76 12, akuthem@akutgruppen.com

 

Mini-Rasten har en stor personlighet, älskar andra katter och är hundvan. Laserpekaren är en favoritleksak och han älskar att ligga nedbäddad under täcket i sängen och mysa. Sotnos är en svartvit, tam och busig hona som gärna vill ha ett hem tillsammans med sin favoritkompis Mini-Rasten.

Läs mer om dem här:
http://www.akutgruppen.com/index.php?menuitem=530&id=217
http://www.akutgruppen.com/index.php?menuitem=530&id=920

Om du vill ge detta söta par ett hem, hör av dig till adoption@akutgruppen.com eller 070 402 76 12!

Veckans katt är sötaste Siri! Hon är drygt 1.5 år och en väldigt social tjej, ja hon ÄLSKAR faktiskt människor! Hon är mycket väluppfostrad och svarar gärna på tilltal med små kurrljud. Siris förkärlek till människor sträcker sig dock inte till andra katter och hon vill därför ha ett hem utan katter men med människor att gosa massor med.

Lär mer om Siri här: http://www.akutgruppen.com/index.php?menuitem=530&id=1176 och kontakta oss på adoption@akutgruppen.com eller 070 402 76 12 om du vill ge denna goskisse ett hem!

Möt Anubis! Hon är en lite blyg kisse på snart 5 år som söker ett hem utan andra katter. Om du längtar efter en lugn, "enkel" katt och kan tänka dig att jobba lite för att vinna hennes förtroende så är Anubis katten för dig!

Maila din intresseanmälan till oss på adoption@akutgruppen.com eller ring 070 402 76 12!
Läs mer om Anubis här: http://www.akutgruppen.com/index.php?menuitem=530&id=558 

Du som väljer att adoptera Gumman kommer att få en otroligt tillgiven liten katt som hälsar dig välkommen hem med jamningar och strykningar. Gumman fungerar bra både med andra katter och hundar, och hon är van vid att ha både äldre och yngre barn omkring sig. Om du vill ge Gumman ett eget hem, kontakta oss på adoptera@akutgruppen.com eller 070 402 76 12. Läs gärna mer om henne, tex hennes dagbok, här: http://www.akutgruppen.com/index.php?menuitem=530&id=1149

Mitzi är en dam i sin bästa ålder, cirka 7 år. Hon är lite blyg men gillar klappar och kel. Mitzi blir lätt mobbad av andra katter och söker ett hem tillsammans med en mycket snäll kattkompis, kanske en trevlig kattpojke? Kontakta oss på adoption@akutgruppen.com eller 070 402 76 12 om du vill ge Mitzi ett hem. Vi söker också akuthem till henne. Vill du?

Egentligen vill man ju att alla katter skulle få bo i ett ombonat hem och få komma in och adoptera ett människohem. Det är ju det allra bästa, men det är inte alltid det finns resurser till detta, i form av villiga människor som erbjuder sitt hem. Det är också svårt, för att inte säga omöjligt, för oss som jobbar med hemlösa katter att ta in alla katter vi stöter på.
I dessa lägen försöker vi komma på konstruktiva lösningar som blir så bra som möjligt för katterna och alla andra inblandade. Denna lilla berättelse om några katter i ett radhusområde norr om Stockholm är ett exempel på hur man kan lösa det.

Helena kontaktade oss för att hon inte visste hur hon skulle kunna lösa situationen med tre katter i sin radhusträdgård. Det hela riskerade att urarta till en koloni med okontrollerad tillväxt.

Hon kunde inte ha fler katter inne, och orkade snart inte plåga sin omgivning med att tigga om att de skulle ta emot fler kattungar.
Det hela började för några år sedan då hennes pappa, en äldre man, i all välmening  började mata några katter som dök upp i den lilla trädgården bakom radhuset. Han flyttade senare till ett äldreboende i närheten, och hans dotter övertog huset, och ärvde därmed också den lilla kolonin med katter.
I flera år fick hon sedan anstränga sig själv till det yttersta för att försöka skaffa nya hem till de ungar som producerades i gruppen, och visste till slut inte hur hon skulle bära sig åt. Till slut kontaktades Akutgruppen, och tillsammans gjorde vi upp en plan för att lösa problemet lite mer långsiktigt.
Vi skulle fånga in de kvarvarande tre katterna, se till att de blev kastrerade och vaccinerade och därefter ordna för dem så de kunde stanna kvar i trädgården under ordnade former, utan att de blir fler.


Eftersom katterna inte var jätteskygga, så förberedde vi några öppna trådburar med snören för att kunna stänga dörrarna på avstånd. Burarna sattes sen ut i trädgården och vi satte oss att vakta dem.

Katterna var lite hungriga efter att inte ha fått så mycket mat de senaste dagarna, så infångandet av de första två gick relativt snabbt, men den sista ville inte riktigt gå in i buren.
Vi förberedde därför en kattfälla för att ställas i anslutning till trappan in till huset för att fånga in den sista katten, och räknade med att detta kunde ta någon dag av tålmodig väntan. Under tiden transporterades de två katterna hem till en av volontärerna i avvaktan på kastrering, som skulle ske dagen efter.
Det var mycket tydligt att de inte var vana att vara inomhus så snart de släpptes ut i köket - de möblerade om fullständigt, och välte allt som var löst.
Morgonen efter blev ännu värre, och köket liknade en krigszon när de äntligen förpassats tillbaka in i burarna för transport till veterinären. De lämnades in hos Väsby Veterinärklinik på morgonen och skulle hämtas igen på eftermiddagen.
Vi lämnade in Kajsa och Mormor, men när vi skulle hämta dem igen visade det sig att Mormor snarare var en morfar - det hade varit omöjligt för oss att avgöra kön på dem, eftersom de varit så vilda.

Nu behövde vi ju ha någonstans där katterna kunde vila upp sig efer kastreringen, och vi hade ett akuthem som anmält sig frivilligt, men eftersom katterna var så vilda, så försökte vi komma på en annan lösning. Det visade sig att det i källaren på radhuset fanns ett litet förråd på ca 3x1,5 meter, och med gemensamma krafter tömde vi detta och inredde för katterna. En lagerhylla i trä fick stå kvar, och på hyllorna las filtar som katterna kunde ligga på. Kattlåda ställdes upp, liksom skålar med vatten och mat. Vi ställde även in transportburar utan dörrar, som de kunde gömma sig i.

Mormor fick senare heta Isak, och blev under konvalecenstiden allt tamare, och lät sig till slut klappas utan att fräsa och morra.
Efter ett par dagar gick den sista katten, Lisa, i fällan, och togs till Din Veterinär i Märsta för kastrering. Därefter fick de tre vila upp tillsammans i det iordningställda förrådet.

När det gått en vecka efter att Lisa kastrerats släpptes de ut i trädgården igen. Lisa och Kajsa höll sig i närheten, men Isak försvann samma dag. Vi trodde att han skulle försvinna bort, men efter ett par dagar dök han upp igen för att äta.
Nu återstår att skapa ett varmt vinterhus av frigolit där katterna kan dra sig tillbaka när det är kallt. De verkar ha det fint, och kommer till altandörren varje dag för att matfria, och Helena ser fram emot att ha sina kompisar i frihet ute i trädgården utan att behöva bekymra sig om att det ska bli fler och fler.

Det har fötts fyra katter i en refug i Bredäng!
Först lät det faktiskt som ett skämt - ett mycket dåligt sånt, men med tanke på att det faktiskt var Kattstallet i Åkeshov som ringde, så tog jag det ändå på allvar.

Kvällen innan hade några barn hittat fyra kattungar inuti en refug, mitt i gatan, i Bredäng. De kontaktade några vuxna, bl.a. en lärare på en närbelägen skola. Som tur är, så är läraren stor kattvän, och har vänner som också är det, och kontaktade Kattstallet för att eventuellt ge dem en plats där.
Sagt och gjort, plats ordnades, men nu återstod att försöka få in dem tillsammans med mamman. Eftersom vi tidigare samarbetat med Kattstallet med infångningar, så ringde de oss.
I det läge som var, eftersom det var rätt bråttom, så fick jag låna fälla, transportburar och filtar från Kattstallet och åkte ut till Bredäng.
Mitt i gatan står en refug, med en stolpe. Gatukontorets underhåll har väl inte varit det allra bästa, så med tiden hade ett hål uppstått i asfalten, och med tid, snö, regnvatten hade hålet utvidgats til 30x30 cm ungefär, och eroderat en bit under själva refugen. Här hade mamman tyckt att det var lämpligt att föda sina ungar bland gamla tuggummipapper, glasspapper och annan bråte. I denna håla låg fyra små ynkliga pälsbollar, helt tysta, men vid liv och tydligen friska och krya.
Läraren hade hållit vakt i flera timmar, dels för att kolla så att mamman inte skulle flytta ungarna så vi inte skulle kunna hitta dem igen, och dels så att små klåfingriga tvåbeningar i all välmening skulle plocka med sig en eller flera av ungarna hem. Under tiden hade hon stuckit till den lite skygga mamman lite små godbitar i form av fisk, inte mer än att hon skulle vara hungrig när jag kom.

Vi riggade upp fällan med mer av godbitarna i ett litet spår till ingången. Det tog inte mer än 10-15 minuter innan hon gick in. Fällan slog igen, men det såg ut som om dörren inte slog igen helt, så jag fick göra ett tigersprång och skjuta igen den med ena foten innan hon hann upptäcka att det var en springa att smita ut igenom.
At samla in ungarna var betydligt lättare - vi tog upp dem ur hålet, och la dem på en hopvikt pläd. Alla fyra fick plats i mina båda händer.
Vi beslutade att transportera mamman i fällan, utan att stoppa in ungarna med henne, för det verkade lite riskabelt att flytta över henne till en bur, och om vi öppnade för att sätta in ungarna, riskerade vi att hon skulle rymma för att inte visa sig igen. Ungarna placerades alldeles utanför nätdörren till fällan, så hon kunde se, höra och lukta deras närvaro.
Väl på Kattstallet hade det ordnats plats i karantänsavdelningen, och mamman fick återförenas med ungarna, och började mycket snart att putsa och dia.

I ca två veckor såg jag denna vackra kisse haltande på gatan utanför mig.
Till slut tröttnade jag och min goda granne Carina på att ingen brydde sig om honom och beslutade oss för att försöka fånga honom, som vi då trodde var en hon.
I ett par timmar försökte vi få tag i honom men han bara sprang ifrån oss. Men han pratade mer än gärna med oss. Jag beslutade att försöka få proffesionell hjälp med att fånga honom.
Jag ringde polisen i hopp om att de kanske kunde hjälpa mig med ett telefonnummer eller vad som helst till någon kattorganisation. Men icke, de fäste inte så stor vikt vid att det sprang en "hemlös" kisse med ett ben dinglandes efter sig.
Jag ringde runt till veterinärer och olika katthem utan resultat. Till sist fann jag en organisation som var villiga att hjälpa mig - akutgruppen.
Det tog inte lång stund förrän de var här, men då hade kisse gått upp i rök.
Då kom Roland från Akutgruppen på att man kanske kunde försöka använda en av mina vovvar till att spåra upp honom. Sagt och gjort. Hämtade Nikki som är lite rädd för katter och sa till henne "Var är kissen" Hitta den!
Efter en stunds nosning fick Nikki upp ett spår och jag gick efter. Det som var dumt var att jag inte lyssnade på Nikkis signaler tillräckligt då hon stanade framför en buske, utan fortsatte rakt mot busken. Ut flyger livrädda Findus och river Nikki i ansiktet men jisses vad stolt matte jag var iallafall.
Kissen försvann in ett pat andra buskar och vi människor efter, sedan försvann han spårlöst.

Vi beslöt för att sluta leta och försöka pånytt dagen därpå.
Nästa dag kom och katten hade bara synts till en kort stund på eftermiddagen, på kvällen var han som bortblåst.
På fredagen syntes han heller inte till och jag och Carina befarade det värsta att han lagt sig för att dö eller att räven tagit honom.

Men sent klockan 22.45 hörde Carina ett Mjau - den lille kissen var vrålhungrig och hon smsar mig. Ut flyger jag i högsta hugg beväpnad med tonfisk, filt, ett retrieverkoppel och en vilja att inte ge upp denna gången. Det fick ta den tid det tog.
Jag kastade in tonfisk i buskarna som kissen bokstavligen slukade. Försökte närma mig men då kilade han iväg igen.
Stod och väntade en bra stund och han kom inte tillbaka.
Jag hällde ut hela tonfiskburken i buskarna och satte mig utanför buskarna med ryggen emot, så jag inte skulle verka så hotfull om han kom tillbaka.
Och vilken lycka - han kom tillbaka!
Lade mig försiktigt ner in i buskarna för att försöka ta honom vilket inte gick. Han backade bara och gömde sig längre in.
Andas, tålamod tålamod tänkte jag medan jag låg där i buskarna alldeles blickstilla.
Jag lade retrieverkopplet (en form av strypkoppel till hundar) runt maten.
Tänkte att när han kommer för att äta så för jag öglan över hans huvud och drar åt så han inte kan springa iväg.
Detta förökte jag med minst 10 gånger och tänkte att fasiken det är nu eller aldrig - han kommer inte tillbaka igen om jag misslyckas ännu en gång.
Då lyckades jag!!!
Findus var dock mindre glad. Carina och jag hjälptes åt att få filten över honom så att han kunde lugna ner sig lite.
En annan granne lånade oss en bur och tog med kattmat. Lilla Findus fick tillbringa natten i våran hyresgästlokal pga att mina hundar nog hade stressat honom mer.
På morgonen ringer Roland och är glad över att vi lyckats fånga honom.
Iväg till Väsby veterinärmottagning för att se om han var Idmärkt, vilket han var. Renrasig Bengal är han precis som jag misstänkte.
Roland ringde och ringde för att försöka få tag i ägaruppgifter vilket till slut lyckades, via polisen för att ägaren anmält lille Findus försvunnen 26/4.
Hos veterinären gick det bra, Findus skötte sig exemplariskt.

Det togs blodprov och allt såg bra ut, haltandet beror troligtvis på ett gammaöt ihopläkt sår på benet som troligen är/var infekterat. Det får han behandling för.
Roland från www.akutgruppen.com körde sedan lilla Findus till den rättmätige ägaren efter att ha kört hem mig. Och lilla Findus jag vill aldrig mer se dig springandes här i Kallhäll på friartåg, du hör hemma på Söder