Akutgruppen

I ca två veckor såg jag denna vackra kisse haltande på gatan utanför mig.
Till slut tröttnade jag och min goda granne Carina på att ingen brydde sig om honom och beslutade oss för att försöka fånga honom, som vi då trodde var en hon.
I ett par timmar försökte vi få tag i honom men han bara sprang ifrån oss. Men han pratade mer än gärna med oss. Jag beslutade att försöka få proffesionell hjälp med att fånga honom.
Jag ringde polisen i hopp om att de kanske kunde hjälpa mig med ett telefonnummer eller vad som helst till någon kattorganisation. Men icke, de fäste inte så stor vikt vid att det sprang en "hemlös" kisse med ett ben dinglandes efter sig.
Jag ringde runt till veterinärer och olika katthem utan resultat. Till sist fann jag en organisation som var villiga att hjälpa mig - akutgruppen.
Det tog inte lång stund förrän de var här, men då hade kisse gått upp i rök.
Då kom Roland från Akutgruppen på att man kanske kunde försöka använda en av mina vovvar till att spåra upp honom. Sagt och gjort. Hämtade Nikki som är lite rädd för katter och sa till henne "Var är kissen" Hitta den!
Efter en stunds nosning fick Nikki upp ett spår och jag gick efter. Det som var dumt var att jag inte lyssnade på Nikkis signaler tillräckligt då hon stanade framför en buske, utan fortsatte rakt mot busken. Ut flyger livrädda Findus och river Nikki i ansiktet men jisses vad stolt matte jag var iallafall.
Kissen försvann in ett pat andra buskar och vi människor efter, sedan försvann han spårlöst.

Vi beslöt för att sluta leta och försöka pånytt dagen därpå.
Nästa dag kom och katten hade bara synts till en kort stund på eftermiddagen, på kvällen var han som bortblåst.
På fredagen syntes han heller inte till och jag och Carina befarade det värsta att han lagt sig för att dö eller att räven tagit honom.

Men sent klockan 22.45 hörde Carina ett Mjau - den lille kissen var vrålhungrig och hon smsar mig. Ut flyger jag i högsta hugg beväpnad med tonfisk, filt, ett retrieverkoppel och en vilja att inte ge upp denna gången. Det fick ta den tid det tog.
Jag kastade in tonfisk i buskarna som kissen bokstavligen slukade. Försökte närma mig men då kilade han iväg igen.
Stod och väntade en bra stund och han kom inte tillbaka.
Jag hällde ut hela tonfiskburken i buskarna och satte mig utanför buskarna med ryggen emot, så jag inte skulle verka så hotfull om han kom tillbaka.
Och vilken lycka - han kom tillbaka!
Lade mig försiktigt ner in i buskarna för att försöka ta honom vilket inte gick. Han backade bara och gömde sig längre in.
Andas, tålamod tålamod tänkte jag medan jag låg där i buskarna alldeles blickstilla.
Jag lade retrieverkopplet (en form av strypkoppel till hundar) runt maten.
Tänkte att när han kommer för att äta så för jag öglan över hans huvud och drar åt så han inte kan springa iväg.
Detta förökte jag med minst 10 gånger och tänkte att fasiken det är nu eller aldrig - han kommer inte tillbaka igen om jag misslyckas ännu en gång.
Då lyckades jag!!!
Findus var dock mindre glad. Carina och jag hjälptes åt att få filten över honom så att han kunde lugna ner sig lite.
En annan granne lånade oss en bur och tog med kattmat. Lilla Findus fick tillbringa natten i våran hyresgästlokal pga att mina hundar nog hade stressat honom mer.
På morgonen ringer Roland och är glad över att vi lyckats fånga honom.
Iväg till Väsby veterinärmottagning för att se om han var Idmärkt, vilket han var. Renrasig Bengal är han precis som jag misstänkte.
Roland ringde och ringde för att försöka få tag i ägaruppgifter vilket till slut lyckades, via polisen för att ägaren anmält lille Findus försvunnen 26/4.
Hos veterinären gick det bra, Findus skötte sig exemplariskt.

Det togs blodprov och allt såg bra ut, haltandet beror troligtvis på ett gammaöt ihopläkt sår på benet som troligen är/var infekterat. Det får han behandling för.
Roland från www.akutgruppen.com körde sedan lilla Findus till den rättmätige ägaren efter att ha kört hem mig. Och lilla Findus jag vill aldrig mer se dig springandes här i Kallhäll på friartåg, du hör hemma på Söder